Vi har mycket att lära oss av våra barn (lyckliga människor har sitt barnasinne kvar).

När jag var ett barn älskade jag vintern och allt som den innebar. Jag kan fortfarande förnimma känslan när den första snön började falla och jag skyndade mig med att plocka fram skidor och pulka för att hinna utnyttja varje ögonblick av vintern och det enorma utbud av aktiviteter och äventyr som den innebar och erbjöd. Jag kan också minnas hur jag tillsammans med mina syskon och vänner byggde snökojor i varje snöhög vi kunde hitta och hur vi var utomhus och lekte i snön från att vi kom hem från skolan till att vi skulle gå och lägga oss.

Men ju äldre jag har blivit desto mindre vinterlek har det blivit och därmed har vintern till viss del tappat sin tjusning. Visst har jag uppskattat att få åka skidor nedför en välpreparerad pist eller att få sitta på en is och fiska en varm och skön vårvinterdag. Men den där totala vinterförälskelsen har försvunnit med åren och jag har gått från att vara en vintermänniska till att bli mer en sommarmänniska. Det var först när jag blev förälder och det gavs en legitim möjlighet att bli barn på nytt som jag återigen fick känna en förnimmelse av den där barnsliga kärleken till vintern och allt vad den innebär och möjliggör.

“Ja vi har vårat glada barnasinne kvar, säg har ni erat glada barnasinne kvar?”

Jag har i och med detta insett att det är så lätt för oss vuxna som har allvarsamma jobb och liv hela dagarna att se leken som något oseriöst och lite onödigt som man inte riktigt hinner med att prioritera. Samtidigt ska jag också erkänna att jag som vuxen ofta kan känna mig trött på vuxenrollens trista ramar och att jag vill släppa loss och vara lite mer som mina barn. Kanske ligger det någonting i det där som jag har hört många säga att ”man blir inte vuxen förrän man vågar vara barnslig”. Kanske har vi mer att lära oss av våra barn än vi kanske tror. Jag är i alla fall otroligt tacksam för att mina barn har lärt mig att våga vara barnslig, släppa loss och att släppa fram barnasinnet på nytt. Äntligen får jag bygga snökojor, susa nedför pulkabacken på en snowracer. Äntligen kan jag bygga snögubbar och snölyktor igen – äntligen har jag återfått min barnsliga kärlek till vintern. För visst är vintern underbar och har otroligt mycket att erbjuda om man bara tar tillvara på den.

Nu när jag äntligen har kommit till denna insikt så önskar jag att jag alltid kommer våga vara barnslig och bejaka mitt barnasinne. Och jag är övertygad om att alla har sitt barnasinne kvar och att man aldrig blir för gammal för att ha roligt och vara lite barnslig. Jag kan även intyga att livet blir mycket roligare om du vågar låta den barnsliga sidan ta över då och då. Den finns därinne någonstans hos alla, det är jag övertygad om. Så kan inte det blå alla vi vuxnas nyårslöfte för 2018, att våga släpp barnasinnet loss lite mer.

Jag vill i alla fall utmana alla er föräldrar att våga leva ut ert barnasinne lite mer. Livet blir enligt mig så mycket roligare då.

Vi slutar inte att leka för att vi blir gamla. Vi blir gamla för att vi slutar att leka.

Vad har ni läsare för tips och förslag på aktiviteter och äventyr där vi vuxna kan få släppa loss lite extra och bli barn på nytt?

Föregående inlägg
Vad är en dag i slalombacken?
Nästa inlägg
Att hinna träna som småbarnsförälder?

Skriv en kommentar

avatar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Prenumerera  
Meddela om
Meny